Oligurk?

Att förbereda sin båt inför icke seglingssäsong brukar vara förknippat med kalla händer, regn, ibland snö, mycket kläder, ja helt enkelt ganska otrivsamt.

Att göra samma sak i nästan 30 graders värme, det vill jag lova är helt annorlunda! I badkläder!
Tvätta segel är en ren fröjd - att få vatten på sig svalkar ju ganska så skönt! Nu är både focken och storen rena och sköljda, inpackade i sina fodral. Tyvärr väntar masten på mig, det blåser lite för mycket fram på dan, för att jag ska vilja hänga däruppe. Eftersom vi inte har några elvinchar, och jag väger minst av oss två, är mastjobbet mitt. Kontroll av allt, avtvättning och inoljning med parafinolja ska det bli. Någon dag.
Idag har dessutom jollen fått sitt, tvättad, vaxad och snart i en liten korv till fodral, den också.
Vi orkar ett antal timmar, sen blir det cykelturer, bad, allmänt slappande.

Dagens sallad står ofta på lunchmenyn, och vi tycker mycket om Spaniens oliver, speciellt de stora gröna av märket Gordal. Häromveckan fiskade jag upp en burk ur förrådet, som såg ut att innehålla både gurkor och stora oliver. Visst gjorde den det, men vi döpte snabbt om dem till oligurker, förmodligen tänkta för den ryska marknaden...

 

En alldeles typisk oligurk, eller vad tror ni? Alla oliver hade en liten söt gurka istoppad i sig.

Ikväll väntar en middag på stan. Igår när vi cyklade runt, hittade vi en liten fisk och skaldjursrestaurang mitt på en liten gata, som såg väldigt trevlig ut. Tyvärr var vi mätta, men vi tar en idag istället!

Åter på fastlandet!

I förrgår hade vi en helt ljuvlig segling tillbaka mot spanska fastlandet. Lagom av allt, dvs sol, medvind, fiskelycka - stor skillnad mot när vi gick den motsatta vägen för snart två veckor sedan.
Vi startade tidigt, låg fint för ankar mellan en väldigt stor motorbåt, och en stor, tremastad segelbåt utanför Formentera.
På vägen fastnade två alldeles lagom stora tonfiskar på vår makrilldörj, det är tur att fiskar inte har några problem med språket. Vi ankrade utanför Calpe, alldeles nedanför den stora, höga kalkstensklippan (ca 350 meter hög). Efter ett skönt bad, blev det grillad tonfisk och ett lokalt vin, Marina Alta, som smakade förträffligt till.
Morgonen efter gick vi in i marinan, och vardagsbestyren tog vid, dvs både tvättdag och storhandling på samma dag. När vi så småningom lyckats med denna utmaning blev det krogbesök, Calpe är en stor fiskehamn, och väldigt många restauranger har goda fiskrätter på menyn.
Dag två gick mera i promenadernas tecken. Först sprang jag min lilla morgonrunda, det är fantastiskt med alla dessa vackra strandpromenader, finns överallt!

 Detta är vårt senaste lilla hatobjekt, en illasinnad manet, som bränns jättemycket! Sägs komma från fartyg, långväga ifrån, som sköljt ur sina tankar, och på så sätt fått denna varelse att etablera sig här. Kommer i stora stim, försvinner lika snabbt!

 Formentera har underbara stränder, där trivdes vi gott!

 Morgonhimmel när vi seglar iväg mot fastlandet.

 Ungefär här börjar vi inse att sandaler inte är de bästa skorna vid bergsklättring...

 

 Många varningsskyltar på vägen upp - bl annat tydliga anvisningar om att inte ha flip-flop på sig!

 Thomas kravlar sig ur tunneln, det ser inte så brant ut, men det räcker till, dessutom är det väldigt halt av all kalksten. Det var förbjudet att gå upp när berget är blött, dvs efter regn.

 Fin utsikt från ca 200 meter upp, ner mot Calpehamnen, och stränderna på båda sidorna.

 

Efter detta gick vi på ytterligare en strandpromenad) fast åt andra hållet, in till gamla Calpe stad. Många små gränder, nödvändiga stopp med tapas o cerveza på hemvägen. När vi hämtat oss från detta, lurade jag med Thomas upp på klippan, inte ända upp - den var lite läskig, hal kalksten och väldigt brant på slutet, men vi gick så långt vi vågade, igenom en mörk tunnel och lite till. När det blev dags att krypa istället för att gå, vände vi... sandaler är inga bergsklättrarskor, det är alldeles klart!

Balearerna!

Nu har vi seglat över lite mera öppet vatten, till Formantera och Ibiza, vi lär inte hinna så mycket mera i år, innan det är dags att återvända till Torrevieja och vinterplatsen.
Efter en ganska vidrig, skumpig och guppig nattlig färd, med total omöjlighet att sova - jag försökte på hur många ställen som helst! kom vi till slut fram till Formantera. Vi försökte via vhf få kontakt med hamnen, eftersom det fortfarande var mycket vind (och vi var VÄLDIGT trötta), framför allt för att få reda på priset för en övernattning. Det gick inte så bra, de ville inte tala om det, så istället köpte vi en bojplats i en bra vik. Tur var väl det, för när vi sen var inne med hjälp av jollen, kollade jag priset - det visade sig landa på ca 800:-! Och då är Formantera inte känt för att vara dyrast, precis.
Det de däremot är kända för, och som stod som lite lustig information i vår pilotbok, var att väldigt många är nudister. Man skulle inte bli förvånad om seglare, windsurfare, och andra var helt nakna.
Så det blev vi givetvis inte heller.... men det ser lite komiskt ut när naken man står på fördäck, och en marinero ska hjälpa till med tampen, svårt att inte trassla in sig där...
Efter Formantera gick vi vidare till Ibiza stad, och en utmärkt ankarvik, förstås! Själva gamla staden är charmig, rörig, mycket fest och många unga människor. Och stora båtar! Här låg Förenade Arabemiraten, och många andra, ihop med andra gansters... Lira hade med lätthet kunnat stå på de flesta fördäck!
Ibiza har tre städer, tillika tre hamnar, och många charmiga ankarvikar, med barer och restauranger längst in, och turkos vatten däremellan. Att dyka ner och kolla ankarfästet är en baggis, ofta syns det från fördäck. Ibland, som häromdagen, såg jag till och med att kättingen hade haft nöjet att trassla sig rejält runt några stora stenar, och det var en liten övning i tålamod att trassla tillbaka den, det gick bra till slut.
Vi har gått motsols runt hela ön, och varit i alla städerna. Ofta träffar vi samma båtar, hälsar på samma människor. Det är många som uppskattar sensommaren här.

 I Ibiza stad låg stora båtar och glänste, med hjälp av massor av personal!

 Sorry, Gunnar o Lotte, er fina Stora Enso hatt har på något sätt försvunnit. Ett offer till havsgudarna, oavsiktligt sådant, är troligaste tipset. Nu har Thomas fått en ny, med hakrem. Nästa sätter jag fast med silvertejp!

 Det finns ett slags sjöbodar/båthus här, där halva huset ser ut att vara utgrävt ur klipporna, sedan byggt i trä. Det är långt från västkustens miljonsjöbodar, eller hur? Men dessa används, som tanken ursprungligen är!

 Dramatisk sommarhimmel över San Antonios hamn

Såhär ser vår fina vattendunk ut, som just nu är räddningen för att klara att ligga "ute".

 

Badar gör vi ofta, och mycket, vattnet är fortfarande 25-26 grader, och häromdagen var det nästan 30 nere i ruffen. När man ligger så mycket för ankar som vi gör nu, har vi få problem. Mat och dryck är lätt att ta jollen in och handla, diesel har vi inte stor åtgång på. Däremot färskvatten - där kommer problemen! Att sötvattenduscha är nödvändigt, och det blir ett antal gånger per dag, för att undvika en nedsaltad båt. I Gibraltar, hos chandleryn, fick vi en plastdunk, uppblåsbar, som hade hängt länge i skylten och var ful och dammig (och hans sista). Den är guld värd!
Varje gång vi ska in till byn, tar vi den i ryggsäcken. Hittar sedan en vattenslang, fyller vår kära dunk och åker ut till Lira, vips har vi tjugo liter till! Detta kan vi till och med göra om och om igen, om det är enkelt, och vattnet är bra. Viss varning finns för salthaltigt vatten här, men vi har inte märkt det ännu.
Det känns lite konstigt att höra om höstkyla hemifrån, jag börjar bli alltmer medveten om att jobbdags närmar sig. I mitten av oktober återvänder vi till Torrevieja och vinterhamn, och börjar göra iordning båten för säsongen. Sen flyger jag hem 30/10.