Som vanligt ett gäng tuppar, katter i slagsmål och skällande hundar. Det enda som saknades var minareten, den var konstigt (och skönt) nog tyst, fast den ligger mitt i smeten.
Innan blåsten kom hann vi med ett besök på en mycket bra restaurang, godare fisk har vi inte ätit på länge.
Dessutom räckte deras internet ut till Lira, som låg på paddelavstånd.
De hade satt ner vitmålade träd i vattnet, som på kvällen tändes upp av fint målade och mönstrade kalebasser, med lampor i.
Hela restaurangen var fylld av dessa vackra lampor, och kyparen berättade att de hade börjat tillverkas i byn en bit bort, och nu såldes i hela regionen ända bort till Bodrum.
Dagen efter, innan vinden bröt loss, försökte vi gå till byn, men hittade vare sig by eller lampa.
Sen fick vi annat att bekymra oss om, det är alltid lika spännande att se om ankaret sitter fast, eller om det blir omankring - som oftast sker i svarta natten!
Vi hade tur denna gången, men en liten fiskebåt kom drivande och lyckades krocka med en fransk katamaran som var den andra fritidsbåten i viken.
Efter någon dag kunde vi gå iland igen och hittade mera information om denna mysiga plats.
Det visade sig att det legat en stad här sedan 2000 år före Kristus. Vi fick bra information av en trevlig restaurangägare, som dels pratade om sin by, dels svor över Erdogan. Det är inte många turkar man möter, som håller honom högt.
Idag är det lugnt och stilla igen, men vi ligger kvar, och väntar in sydvinden som ska ta oss norröver.
Förutom lång promenad efter stillasittande, har vi sett hur man skapar vita träd i vattnet.
Igår drog ett gäng män under stort tjohej fram ett träd, som efter mycket om och men göts in i en betongfyrkant, och bands fast intill ett hus.
Idag, när betongen torkat, släpades hela skapelsen ut i vattnet, där det tidigare gjort något slags hål.
Nu ska detta träd som fortfarande har löv, bo i saltvatten, avlövas och sedan vitmålas!
Kommer vi förbi här igen tror jag att det dessutom hänger en och annan kalebass i det!
