Patras!

Nu seglar vi tillsammans med Sibina igen, sedan någon vecka tillbaka.

Vi var tillsammans i Delfi, gick länge omkring i detta vackra, svårbegripliga ställe. Enormt stort område med utgrävningar, det är svårt att föreställa sig livet där för så länge sedan. 

Det ligger dessutom högt upp över havet, i en kuperad trakt.

Människorna på den tiden måste ha varit otroligt arbetsamma, och uthålliga. 

Efter hettan var vi helt klart nöjda med inomhusmuseeet, med alla samlingar (och luftkonditionering)!

Enormt stora tvillingar, som grävdes upp av ett franskt arkeologsällskap i slutet av 1800-talet.

Några sanningar från oraklet fick vi oss inte till livs, hon uppenbarade sig inte för oss.

 

Vi låg i en vik nära en fin by, och en morgon kom en gammal man mödosamt simmande ut till oss. 

Han kämpade sig fram i vattnet, och höll något i en plastpåse över vattnet. 

Det visade sig vara fikon från hans träd, som han ville ge oss, då han såg att båten var svensk. 

Dessutom hade han skrivit en lapp, för säkerhets skull, han hade jobbat för Atlas Copco i sitt yrkesverksamma liv. 

Så gulligt!

Vi stannade några nätter på ön Trizone, där hamnen kollapsat sedan länge, och en del båtar med den.

Mängder med vrak lågförtöjda längs kajerna, några bebodda konstigt nog. 

En lätt deprimerande känsla i den omgivningen. 

Idag seglade vi under den vackra bron vid Patras, ligger i marinan där nu, ska hyra bil imorgon och se oss omkring. Det är första marinan för den här sommaren, känns lite ovant och lite lyxigt!

Duschar och rinnande vatten vid båten, härligt!

Andikiron!

Sen senaste bloggen har vi kämpat med Meltemin. Mr M, som vi numera kallar honom. För det måste vara en han. Med ganska stor möda tog vi oss söderut, utmed Evia, efter att Alex och Julia mönstrat av. 

Till slut slank vi in på västsidan av Egina, och fortsatte västerut.  Vi hade några underbara dagar i Korfus, med låga vindstyrkor. Skönt, och vilsamt!

Sen fortsatte vi mot Korintkanalen, både delfiner och sköldpaddor vinkade adjö i saroniska havet. 

Väl igenom kanalen, som är en speciell upplevelse, branta väggar, smal och dyr, siktade vi på att ankra mellan några öar 15 distans bort. Ingen vind utlovad, vi fick köra motor. 

Där bröt eländet ut igen! Efter vår middag, när mörkret var totalt, ökade vinden dramatiskt och ändrade riktning. En båt, som innan gått på grund på ett rev, tappade ankarfäste och fick lämna i natten. 

Någon timma efteråt var det vår tur. Sjön gick så hög,  att vår dämpningslina till ankarkättingen brast, och både ankarkroken och gummidämparen gick i havet. 

Kort därefter fick vi grundkänning och fick lämna snabbt. 

Största bekymret var vår triplina, som inte gick att se i kolsvarta natten. Som tur var, fick vi inte den i 

propellern, och kunde lämna ankarplatsen. Just då valde plotter att stänga ner!

Efter omstart, med darrande ben, fungerade den igen.

Vi styrde västerut, i mycket hög sjö. Sakta, sakta i vågor på 4-5 meter. Efter 3-4 timmar kunde vi vika av innanför en ö, och gå in i ett innanhav för att få sjölä. 

Knopmätaren visade mellan 35-40.

Så småningom, efter lite bök, hittade vi en boj i en mycket liten fiskehamn. Överallt var det för djupt för att kunna ankra. 

En trevlig taverna middag på kvällen, ihop med den båten som tidigare lämnat och gått på revet!

Nu ligger vi skönt förtöjda utmed kaj. 

Alla greker fiskar, eller hur? Denne man hade tagit en vindsurfingbräda, monterat på ett ryggstöd, lagt en håv i fronten, och lagt fast en rev i aktern. 

Han paddlade fram och tillbaka i viken, överallt hoppade fisk.

Vi såg dock inte att han använde håven.....

Vi ligger förtöjda utmed ett fyrtorn, som på kvällen tjänstgör också som museum. 

Tyvärr var all text på det grekiska analfabetet, så vi fick ingen större behållning av den, däremot av fina foton. 

Eritria, igen!

På något märkligt sätt har alla våra gäster ombord hittills prickat in bra väder, med ganska lagom med vind. Så var det också när Alex och Julia kom, och hoppade ombord i Porto Rafti. 

Eftersom det såg ut som en ny Meltemin skulle komma  om ett antal dagar, drog vi oss upp på insidan Evia. 

Och mycket riktigt, när de lämnat oss i Chalkis, började det blåsa satan igen!

Dessutom håller vinden i sig ganska länge, vilket gör att vi mycket sakta tar oss söderut igen. 

Blåsten är väl ok, men när det är så mycket vind kan vi inte alltid ha våra solskydduppe, och då blir tillvaron lite trist..... imorgon ska det bli 39 grader!

En annan sak med hård vind är att det är svårt att grilla! Då blir det till att laga mat inne, inte min favorit i hettan. I bästa fall avtar vinden på kvällen, så vi vågar lämna båten och ta dingen till tavernan!

Det var väldigt mysigt att ha Alex och Julia ombord igen. För Alex var det första seglingen, och han började som cabin boy, och slutade som styrman.

Vi var snubblande nära att få en skeppskatt, den var ganska oemotståndlig.

Många bad varje dag, efter devisen "man ångrar aldrig ett dopp"

Dyktävling med poängsättning!

Alla kan ju inte landa som ett popcorn!