Patras!

Nu seglar vi tillsammans med Sibina igen, sedan någon vecka tillbaka.

Vi var tillsammans i Delfi, gick länge omkring i detta vackra, svårbegripliga ställe. Enormt stort område med utgrävningar, det är svårt att föreställa sig livet där för så länge sedan. 

Det ligger dessutom högt upp över havet, i en kuperad trakt.

Människorna på den tiden måste ha varit otroligt arbetsamma, och uthålliga. 

Efter hettan var vi helt klart nöjda med inomhusmuseeet, med alla samlingar (och luftkonditionering)!

Enormt stora tvillingar, som grävdes upp av ett franskt arkeologsällskap i slutet av 1800-talet.

Några sanningar från oraklet fick vi oss inte till livs, hon uppenbarade sig inte för oss.

 

Vi låg i en vik nära en fin by, och en morgon kom en gammal man mödosamt simmande ut till oss. 

Han kämpade sig fram i vattnet, och höll något i en plastpåse över vattnet. 

Det visade sig vara fikon från hans träd, som han ville ge oss, då han såg att båten var svensk. 

Dessutom hade han skrivit en lapp, för säkerhets skull, han hade jobbat för Atlas Copco i sitt yrkesverksamma liv. 

Så gulligt!

Vi stannade några nätter på ön Trizone, där hamnen kollapsat sedan länge, och en del båtar med den.

Mängder med vrak lågförtöjda längs kajerna, några bebodda konstigt nog. 

En lätt deprimerande känsla i den omgivningen. 

Idag seglade vi under den vackra bron vid Patras, ligger i marinan där nu, ska hyra bil imorgon och se oss omkring. Det är första marinan för den här sommaren, känns lite ovant och lite lyxigt!

Duschar och rinnande vatten vid båten, härligt!

Andikiron!

Sen senaste bloggen har vi kämpat med Meltemin. Mr M, som vi numera kallar honom. För det måste vara en han. Med ganska stor möda tog vi oss söderut, utmed Evia, efter att Alex och Julia mönstrat av. 

Till slut slank vi in på västsidan av Egina, och fortsatte västerut.  Vi hade några underbara dagar i Korfus, med låga vindstyrkor. Skönt, och vilsamt!

Sen fortsatte vi mot Korintkanalen, både delfiner och sköldpaddor vinkade adjö i saroniska havet. 

Väl igenom kanalen, som är en speciell upplevelse, branta väggar, smal och dyr, siktade vi på att ankra mellan några öar 15 distans bort. Ingen vind utlovad, vi fick köra motor. 

Där bröt eländet ut igen! Efter vår middag, när mörkret var totalt, ökade vinden dramatiskt och ändrade riktning. En båt, som innan gått på grund på ett rev, tappade ankarfäste och fick lämna i natten. 

Någon timma efteråt var det vår tur. Sjön gick så hög,  att vår dämpningslina till ankarkättingen brast, och både ankarkroken och gummidämparen gick i havet. 

Kort därefter fick vi grundkänning och fick lämna snabbt. 

Största bekymret var vår triplina, som inte gick att se i kolsvarta natten. Som tur var, fick vi inte den i 

propellern, och kunde lämna ankarplatsen. Just då valde plotter att stänga ner!

Efter omstart, med darrande ben, fungerade den igen.

Vi styrde västerut, i mycket hög sjö. Sakta, sakta i vågor på 4-5 meter. Efter 3-4 timmar kunde vi vika av innanför en ö, och gå in i ett innanhav för att få sjölä. 

Knopmätaren visade mellan 35-40.

Så småningom, efter lite bök, hittade vi en boj i en mycket liten fiskehamn. Överallt var det för djupt för att kunna ankra. 

En trevlig taverna middag på kvällen, ihop med den båten som tidigare lämnat och gått på revet!

Nu ligger vi skönt förtöjda utmed kaj. 

Alla greker fiskar, eller hur? Denne man hade tagit en vindsurfingbräda, monterat på ett ryggstöd, lagt en håv i fronten, och lagt fast en rev i aktern. 

Han paddlade fram och tillbaka i viken, överallt hoppade fisk.

Vi såg dock inte att han använde håven.....

Vi ligger förtöjda utmed ett fyrtorn, som på kvällen tjänstgör också som museum. 

Tyvärr var all text på det grekiska analfabetet, så vi fick ingen större behållning av den, däremot av fina foton. 

Eritria, igen!

På något märkligt sätt har alla våra gäster ombord hittills prickat in bra väder, med ganska lagom med vind. Så var det också när Alex och Julia kom, och hoppade ombord i Porto Rafti. 

Eftersom det såg ut som en ny Meltemin skulle komma  om ett antal dagar, drog vi oss upp på insidan Evia. 

Och mycket riktigt, när de lämnat oss i Chalkis, började det blåsa satan igen!

Dessutom håller vinden i sig ganska länge, vilket gör att vi mycket sakta tar oss söderut igen. 

Blåsten är väl ok, men när det är så mycket vind kan vi inte alltid ha våra solskydduppe, och då blir tillvaron lite trist..... imorgon ska det bli 39 grader!

En annan sak med hård vind är att det är svårt att grilla! Då blir det till att laga mat inne, inte min favorit i hettan. I bästa fall avtar vinden på kvällen, så vi vågar lämna båten och ta dingen till tavernan!

Det var väldigt mysigt att ha Alex och Julia ombord igen. För Alex var det första seglingen, och han började som cabin boy, och slutade som styrman.

Vi var snubblande nära att få en skeppskatt, den var ganska oemotståndlig.

Många bad varje dag, efter devisen "man ångrar aldrig ett dopp"

Dyktävling med poängsättning!

Alla kan ju inte landa som ett popcorn!

Skyros!

Denna Meltemin! Den blåser och blåser, vi hukar oss i vik efter vik. 

Nu har vi tagit oss till Skyros, efter ett nödvändigt stopp på Alonissos, för att gömma sig för vinden. 

Innan dess hade vi "sista middagen på ett tag" med Hendrik och Barbara, uppe på Thassos. De norra trakterna av Grekland är intressanta, glest med båtar och många trevliga ställen. 

Nu skulle våra vägar skiljas åt, de fortsatte nordost, vi gick söderut. Egentligen tänkte vi oss till Limnos, 50 distans sydost. Istället hamnade vi i Porto Koufo, 75 distans sydväst. 

Ibland blir det inte riktigt som vi tänkt.....

Vi är på väg till Porto Rafti, ska hämta upp Julia och Alex, det ska bli så kul! Alex har aldrig seglat, men Julia har som föresats att göra om honom från f.d. Ishockeyspelare till seglare, vi får väl se hur det går. 

Hur som helst verkar vindarna bli lite snällare i nästa vecka, och det är ju en bra början!

Vi har legat på Skyros några dagarna. Först för ankare, men som det blåste.... vi draggade flera gånger   

innan vi kröp in i hamnen, och med hjälp av en helt underbar harbourmaster blev uppspända mellan två bojar. Vi är ca 15 båtar som ligger så här, hela vanliga hamnen är full av kappseglare. 

En av Medelhavets största regattor anlände hit i natt, efter en kryss i hård vind senaste dygnet. 

Regattan har pågått i tio dagar, med slutmål här. 

Det var ganska glada, men trötta seglare som vi tittade på i förmiddags. Allt, precis allt hänger på tork överallt, och imorgon sker prisutdelning och slutfesten.

Då hoppas vi att vi är långt härifrån!

Oavsett blåst är det alldeles ljuvliga solnedgångar!

Kavala!

ŒI När Nina lämnat oss, började vi segla norröver längs fastlandet. Ganska snart stötte vi på John och Margret, som vi kände sedan vinterhamnen i Lefkas. 

De var på väg uppåt, för att ta emot barnbarn som skulle landa i Tessaloniki. 

Samma dag skulle vi hämta upp Alexander, så vi följdes åt uppöver. 

Efter några övernattningar i små, fin hamnar längs fastlandet stannade vi i Nea Moudania. 

Staden har det vackraste klockspel jag någonsin hört, från sin fina kyrka.

För att hämta alla från flyget, hyrde vi bil och körde runt en av fingrarna. Det var svettigt och varmt, i början var vi ganska aktiva, hoppade ur bilen för att titta på både det ena och det andra, men i slutet av dagen orkade vi inte släpa oss ur, satt kvar med så mycket air condition som möjligt, körde så nära alla fina utsikter vi kunde.... vi stannade och badade, hittade en färskvattendusch och var glada!

När vi fått Alex ombord seglade vi till mittenfingret, och hade två ankringar där. 

Målet var att ta oss runt Atos, och upp mot Thassos. 

Atos är imponerande, med sina 17 kloster, ensligt belägna, ofta på en klippkant. 

Efter en lång segling, ankrade vi på södra Thassos. Ön är känd för sin marmor, men vi lyckades hitta både trädgårdstomtar och i en bäck, massvis med sköldpaddor. 

Nu har vi mött Sibina igen, och har som vanligt väldigt kul ihop.

En fripassagerare, Sven Dufva, kom också med mellan några öar. Han var lite sliten och trött, och kanske av samma karaktär som sin namne. Förstod inte var han skulle bajsa, och ville till och med vara inomhus, vilket inte gick för sig. Efter några timmars vila schasade vi milt honom överbord.

Och, givetvis får man Retsina ombord, när man kommer!

Skiatos!

När vi kom till Skiatos, var vi först tillsammans med Sibina och Hendrik och Barbara igen. 

De låg i en fin vik och väntade på oss, sen fortsatte vi tillsammans till Skiatos stad. 

Där fanns en alldeles speciell italiensk pizzeria, som de kom ihåg sedan tidigare. 

Sen, kom Nina! Vi låg alldeles intill landningsbanan, det var lätt att fånga just hennes plan på bild!

Vi fortsatte direkt till Skopoles, där vi stannade några dagar. 

Nu började det bli riktigt varmt, både i luften och i vattnet. 

Konstigt nog orkade Nina och jag med en lång promenad en dag, vilket vi inte riktigt förstod efteråt, när vi fortsatte segla och såg hur långt vi traskat.

Thomas är frukostmannen ombord, med mycket speciellt ansvar för äggkokningen. 

Sen försöker vi äta äggen med så mycket skal kvar som möjligt, för sen startar vi ett äggrace....

Ibland hittar vi våra ägg på stranden dagen efter, fint guppande...

Ganska enkla nöjen ombord, eller hur?

Vi var en bit upp på Alonissos innan det var dags för oss att vända tillbaka mot flygplatsen igen.

Imorgon åker vår nya styrman ombord hem igen!

Fin vik på Alonissos.

Givetvis blir det en och annan taverna, men midsommarskrålet, dvs snapsvisorna fixade vi ihop med andra svenskar i en vik.

Eritria!

Vilken vecka!

Gunnar och Lotte kom ombord i Porto Rafti, och vi drog genast iväg till en fin ankarvik med turkos vatten. Först fick de förstås den obligatoriska Lira-lunchen, greksallad. 

Efter det fortsatte vi till Karistos, och vår favorittaverna. 

Efter att leveransen med bil från AB (som Ica) kommit, med många kassar god mat, fortsatte vi längs Evias kust. 

Många bad, nu är vattnet riktigt varmt och gott, även herr T kommer i utan problem. 

Nu på slutet suger vi på seglingen, det är bara 10 distans kvar innan vi kommer till Chalkis, och de ska ta tåget ner mot flygplatsen igen. 

Det är oftast inga problem med korta distanser, vinden är inte stark och även små avstånd tar tid. 

Selfie på oss fyra!

Vi har en mycket manuell tvättmaskin, för närvarande är vi inne på den andra uppsättningen tvättbaljor, de första är utslitna. Då förstår ni hur arbetsamt det är att vara tvätterska....

Oftast sker detta jobb på en kaj eller brygga, och med hjälp av fötterna. Effektivt som sjutton, med löddret skvättande runt benen!

Uppställning bakom ratten.

Soliga dagar bakom nedfällt solskydd.