Vi har tagit oss igenom bron i Chalkis, som öppnas en gång per natt, med mycket ström forsande kring båten. Det var ett invecklat byråkratiskt förfarande för att komma igenom, först till ett ställe för att betala, sen till ett annat för att anmäla sig, sen vänta på att bli uppropad via vhf, för att göra sig startberedd, sen ytterligare ett upprop för att få lämna kajen. Detta mitt i natten.
Vi sysselsatte säkert minst tio personer, det kändes som kontrolltornet på en flygplats, ungefär.
Därefter har vi varit i flera mysiga små hamnstäder, träffat trevliga seglare, denna gång holländare.
En dag hade vi fotoövningar, eftersom de hade en ny gennacker, som de ville ha bild på.
Vi seglade ihop några dagar, och sågs igen här i Orei.
I förrgår sa det knak, när jag bet i en oliv, där inuti gömde sig en liten sten. Tyvärr vann stenen kampen mot tanden, en bit gick sönder! Vasst och trist. Men, här i Orei finns en underbar kvinna, på Apoteket.
Hon ringde tandläkaren i närmsta stad, som tog emot, genast. In i en taxi, direkt till hans lyxiga klinik.
Han såg ut som en nutida sjörövare, med näsduk runt huvudet, och började genast diskutera politik!
Under tiden fixade han tanden, övergick till fotboll och IFK Göteborg, som han kände till.
Betalning var det inte tal om!
Hur enkelt hade detta varit hemma?
Häromkvällen hittade vi en härlig ankarplats, alldeles intill det rev, som är nordvästra hörnet av Evia. En ström på ibland två knop sätter runt revet, trots olika vindar låg Lira i samma position hela tiden.
När vi dök i, kom vi upp ganska långt bort, och fick anstränga oss lite för att simma tillbaka.
Allt var frid och fröjd, tills morgonen därpå..... vi hade ankrat på ca 10 meters djup. När jag hade 10 meter av kättingen att ta upp, var det tvärstopp! Ankaret hade hittat en alldeles perfekt klippskreva att fastna i!
Och vi låg så fint i helt "rätt" riktning, med hjälp av strömmen, för att det skulle vara lätt att överlista klippan.
Vi kämpade med vår triplina, som vi tack och lov hade lagt ut, men allt satt bergfast. Vi dök, men ingen av oss kom ner tillräckligt långt för att kunna göra något jobb där nere.
Vi hade massa olika teorier, och många stundtals hetsiga diskussioner, men det hjälpte föga.
Thomas ville klippa kättingen, jag ville använda mer våld.....
Till slut, efter ca fyra svettiga timmar, kom vi på något sätt loss!
Jag kan lova att ölen efteråt var god!
Nu slappar vi här, och väntar på att Alexander ska komma. Just nu vet vi inte riktigt var vi ska vara, för att lättast plocka upp honom. Det går att flyga både till Thessaloniki, och till Skiathos.
När han kommit ombord ska vi ut till "mamma Mia öarna!"
