Symi!

Kymigt. Det är väl ändå ett ganska knepigt ord, men ungefär så har jag mått senaste fyra dagarna. Som en blandning av sjösjuka ( vilket jag inte blir), och bakfull, omöjligt, har varit helnykter. 

Trött, har i princip somnat stående, frusen, totalt ointresserad av mat (mycket konstigt, brukat tänka på lunchen direkt efter frukost). Ont i öronen?

Illamående, som en överkokt pasta i hela kroppen. Har inte lämnat båten på fyra dagar, men idag vågade vi oss in till en taverna, och ännu så länge sitter jag upp!

Senaste veckan, innan kymigheten, var Julia hos oss. Bara så härligt att se henne igen!

Hon flög till Kos, där vi återigen slogs av mängden människor på väg västerut. 

Allt känns lugnt och stilla, men de tålamodsprövas när de får vänta så länge på att komma vidare. 

Ihop med Julia seglade vi norröver igen, Kalymnos, Leros, Lipsi m fl. 

Många trevliga tavernabesök blev det förstås!

Härlig segling med kraftigt revade segel, ner mot Kos sista dagen.

Där väntade en härlig överraskning! Vi fick ett sms från Ulla och Ingemar, som var där en vecka med barn och barnbarn. 

Så kul att ses igen! Givetvis blev det drink ombord, och sen gemensamt tavernabesök. 

Nu väntarvi oss att få dem ombord i akterkojen, någon gång också!

En dag, när det blåste skjortan, tog mor och dotter bussen till Kalymnos huvudstad, mysig utflykt, och hisnande bussresa. De grekiska chaufförerna har inga problem med gaspedalen, precis, oavsett branterna utanför fönstret. 

Getterna far som tättingar åt alla håll, när de dånar fram, för att klara livhanken.

Kos stad var trots sitt rykte ganska mysig att vandra omkring i, här är en fontän, och resterna av en känd platan, som sägs varit 14 meter i omkrets. Det är en känd person som planterat, men just nu försvann namnet... får skylla på värmen, och kymigheten. 

Trodde inte riktigt att det kunde vara så hett, vi har mellan 30-36 inne i båten nu på nätterna.

Puh!!!

Leros!

Efter nästan en vecka i Phytagoria, seglade vi så småningom mot sydväst. 

Hittade den ena fina ankringsviken efter den andra, ofta ganska ensamma. 

Vi har vinkat hejdå till Hendrik och Barbara för denna gången, hoppas att vi möts igen.

Den mysiga staden Phytagoria, med många charmiga gator och gränder. Dessutom en förträfflig ankringsvik alldeles intill!

Vi klarar inte smutsiga stadskajer längre, det är så varmt, att vi känner oss som svetthögar hela tiden, och måste kunna hoppa i vattnet.

Phytagoria har givetvis fått sitt namn efter den klipske Phytagorias, som också står staty på hamnpiren.

Alla har vi slagits med hans triangel i skolan.  

Utanför ligger vi ankrade.

En tidig morgon kom en  stor gummibåt, med ca 40-50 flyktingar ombord, in i hamnen. De var glada, gjorde segergester, alla hade flytväst, och de hade placerat sig så i båten att alla män satt på kanterna, kvinnorna och barnen i mitten. Allt var konstigt nog lugnt och stilla, mitt i all tragik.

De fick hjälp vidare på sin resa, som var långtifrån slut.

Det är en väldigt speciell känsla, att själv vara här bara för njutning och nöje, medan andra flyr för sitt liv. Inte helt bekvämt. 

En annan morgon låg vi i en långsmal vik, där fåraherden släppte ut ett stort antal getter längst uppe på krönet. Många, många hade bjällror runt halsen, och när de rusade och skuttade ner mot stranden

var det en härlig syn! Jorden rök runt dem, och de var hur många som helst. 

Ett ungt par som övernattat på stranden tog det säkra före det osäkra, och gick ut i vattnet!

Själva fick vi en snabb känsla av Lejonkungen, ni vet där hjorden kommer rusande mot honom!

Men den här hjorden lät betydligt bättre, som mängder av vindspel!

Det var som att befinna sig många, många tusen år tillbaka i tiden. 

Dagen efter var det dags för nästa övning med djur. 

Vi seglar söderöver, ner mot Patmos, när vi får se något konstigt i vattnet. 

När vi kommer närmre, ser vi att det är en fågel, som är helt uttröttad. 

Vår tanke är att det är en ung rovfågel, som inte klarar att lyfta från vattenytan. 

Snabbt inleder vi en räddningsaktion, som består av att jag försöker få upp fågeln i en spann. 

Efter lite om och men, och med visst motstånd från fågeln själv, lyckas jag. 

Men, när han väl är ombord, ser vi att vi har räddat en skrake!

Det är ju inte så att det finns för få skrakar på vår jord!

Vår Krake. 

Om ni visste hur ofta denna fågel bajsar! Den var helt slut, men efter ett tag kvicknade bajsmaskinen till, och började kravla omkring i sittbrunnen. 

Vi hade helt olika åsikter om vad vi skulle göra med honom. Det framgår tydligt att det är skillnad på människor som vuxit upp på landet gentemot vuxit upp i stad. 

När Thomas började prata om veterinär, trodde jag han skämtade. Det gjorde han inte.

Till slut blev det i alla fall en ömsint transport och ett kärleksfullt avsked på en öde liten sandstrand. 

Nu sitter vi på en myggrik taverna på södra Leros. Imorgon tar vi oss ner mot Kos, för på tisdag kommer Julia ombord!

Det ska bli härligt att ha henne med igen!

Samos!

Fem dygn stilla i en vik. Vi börjar tro att det snart växer saker i vår kätting. 

Vi har hittat ett helt underbart ställe, på sydvästra Samos, där till och med internet når ut i viken. 

Sibina, med Hendrik och Barbara ligger en liten bit bort, och framåt kvällen samlas vi till mat, dryck, tavernabesök, eller många roliga historier i varandras sittbrunnar. 

För några dagar sedan, när vi fortfarande var kvar på Khios, tog vi Lira till en supermarket, medan Hendrik var kvar i viken och jobbade. 

Det blev en härlig segling, speciellt för Barbara, som inte seglat enskrovsbåt på flera år. 

Den här lilla damen vaktade inloppet till vår favoritö, strax öst om Khios. 

En dag var vi på utflykt, det gäller ju att roa sig så gott man kan. På muren  runt en gammal kyrka, på en liten ö som faktiskt hade hela tre kyrkor, och ingenting annat, dukade vi upp vår lunch!

Kvällsutsikt från en favorit, piren på vår ö, öst om Khios.