Hittade den ena fina ankringsviken efter den andra, ofta ganska ensamma.
Vi har vinkat hejdå till Hendrik och Barbara för denna gången, hoppas att vi möts igen.
Den mysiga staden Phytagoria, med många charmiga gator och gränder. Dessutom en förträfflig ankringsvik alldeles intill!
Vi klarar inte smutsiga stadskajer längre, det är så varmt, att vi känner oss som svetthögar hela tiden, och måste kunna hoppa i vattnet.
Phytagoria har givetvis fått sitt namn efter den klipske Phytagorias, som också står staty på hamnpiren.
Alla har vi slagits med hans triangel i skolan.
Utanför ligger vi ankrade.
En tidig morgon kom en stor gummibåt, med ca 40-50 flyktingar ombord, in i hamnen. De var glada, gjorde segergester, alla hade flytväst, och de hade placerat sig så i båten att alla män satt på kanterna, kvinnorna och barnen i mitten. Allt var konstigt nog lugnt och stilla, mitt i all tragik.
De fick hjälp vidare på sin resa, som var långtifrån slut.
Det är en väldigt speciell känsla, att själv vara här bara för njutning och nöje, medan andra flyr för sitt liv. Inte helt bekvämt.
En annan morgon låg vi i en långsmal vik, där fåraherden släppte ut ett stort antal getter längst uppe på krönet. Många, många hade bjällror runt halsen, och när de rusade och skuttade ner mot stranden
var det en härlig syn! Jorden rök runt dem, och de var hur många som helst.
Ett ungt par som övernattat på stranden tog det säkra före det osäkra, och gick ut i vattnet!
Själva fick vi en snabb känsla av Lejonkungen, ni vet där hjorden kommer rusande mot honom!
Men den här hjorden lät betydligt bättre, som mängder av vindspel!
Det var som att befinna sig många, många tusen år tillbaka i tiden.
Dagen efter var det dags för nästa övning med djur.
Vi seglar söderöver, ner mot Patmos, när vi får se något konstigt i vattnet.
När vi kommer närmre, ser vi att det är en fågel, som är helt uttröttad.
Vår tanke är att det är en ung rovfågel, som inte klarar att lyfta från vattenytan.
Snabbt inleder vi en räddningsaktion, som består av att jag försöker få upp fågeln i en spann.
Efter lite om och men, och med visst motstånd från fågeln själv, lyckas jag.
Men, när han väl är ombord, ser vi att vi har räddat en skrake!
Det är ju inte så att det finns för få skrakar på vår jord!
Vår Krake.
Om ni visste hur ofta denna fågel bajsar! Den var helt slut, men efter ett tag kvicknade bajsmaskinen till, och började kravla omkring i sittbrunnen.
Vi hade helt olika åsikter om vad vi skulle göra med honom. Det framgår tydligt att det är skillnad på människor som vuxit upp på landet gentemot vuxit upp i stad.
När Thomas började prata om veterinär, trodde jag han skämtade. Det gjorde han inte.
Till slut blev det i alla fall en ömsint transport och ett kärleksfullt avsked på en öde liten sandstrand.
Nu sitter vi på en myggrik taverna på södra Leros. Imorgon tar vi oss ner mot Kos, för på tisdag kommer Julia ombord!
Det ska bli härligt att ha henne med igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar