Sigri!

Efter några dagar i en av Lesbos laguner, närmre bestämt ormos Apotekhes, hade vi fått nog av av stillaliggande. Det är nog så skönt att gå promenader mellan diverse duggregn, och se båten sakta men säkert bli allt mer rostfärgad av sandblandat regn, men till slut  vill vi oftast bara dra iväg. 

På tavernan, byns självklara vardagsrum och samlingspunkt, fanns fyra generationer av ägarna samtidigt. 

Nu hade vi fått mycket bra information från en av de mest språkbegåvade i hamnen, en fårbonde, med stort hjärta, stor kropp, och många kilon som var en av männen som befolkade tavernan. 

Han hade arbetat som äppelplockare i sydtyrolen, för länge sedan, och var byns självutnämnde språkrör. Nu hade han ca 300 får, vilket motsvarade ett mindre lantbruk. 

Han gjorde god reklam för fiskaren, som hade goda räkor, stora och strax på grillen, och snart var de i våra magar.

När vi vaknade dagen därpå, hade vi en ide om att gå västerut. 

Det såg bra ut på väderprognosen. Medvind, inte så stark. 

Efter ungefär halva tiden ändrade det sig till ca 20 m/s, rakt emot!

Vi revade, tog in försegel, startade till slut motorn, för att mödosamt komma runt det sydvästra hörnet, och eventuellt tänka ankarvik. 

Det kändes mycket osäkert att ankra, det tycker vi är svårt i så hårda vindar. Till vår förvåning låg en segelbåt just i den vik vi tänkte oss. 

Vi ankrade, pustade ut, och draggade. Ankrade om, och fick återigen fäste. Vi var helt beredda på en natt med vakter, för att ha koll på vår position. 

Det finns oftast en liten fiskehamn, men som på så många andra ställen, trång och grund. 

Så småningom lagade vi middag, såg i mörkret en lanterna ila mot den lilla fiskebåtshamnen norr om oss. 

Lokalkändisar, bedömde vi, från vår vik, eftersom de vågar satsa på den hamnen. 

Efter ett tag hörde vi någon ropa, det var båten vi sett. En avancerad tävlingsbåt, ca 40 fot. De hade bekymmer, framför allt för att de i inte kom in i hamnen, de stack ca 3 meter. I piloten var det tydlig angivet meterdjup i fiskehamnen, ganska grunt! 

Nästa bekymmer var att de inte hade något ankare! Vare sig vi, eller fransmannen som ankrade i viken, hade något speciellt sätt att lösa detta problem på, mer än att segla vidare. 

De försvann i mörkret.

Vi fick däremot en fin dag i Sigri!

Den fina lilla kyrkan, som såg ganska förfallen ut.

En del människor vi träffat, säger att Grekland har nya regler för fastighetsbyggande nu. T. ex. ska man inte få göra såhär, dvs bygga en del, inte göra klart, och därmed undvika skatter och andra avgifter innan det är klart. 

Ett bra exempel på motsatsen fanns i alla fall här!

Plomarion, Grekland!

Så har vi då till slut lämnat Turkiet. Lämnat de underbara grönsaksmarknaderna, till förmån för griskött, bacon, Retsina. Vi saknar heller inte minareten, speciellt inte den som startar vid 5-tiden på morgnarna. 

Utklareringen var en relativt enkel historia. Först leta reda på myndighet nr 1, och fylla i massa papper. Sen lång promenad till myndighet 2 och 3, mera papper. Efter detta tillbaka till 1:an igen, och allt var klart. Trevliga personer, trots vår okunnighet och behov av hjälp. 

På vägen mot grekiska kusten träffade vi på svenska kustbevakningen, som har två båtar runt Lesbos. Fick en trevlig pratstund med dem ute på havet, innan vi gick in till Mytilene, för att upprepa inklareringsproceduren på grekiskt sätt. 

Det blev också några promenader, och 4 myndigheter!

När vi kom tillbaka till Lira, hade vi haft besök ombord, och fått en present!

Kustbevakningens klisterdekal satt på vår styrbordssida!

Undrar hur vi kan använda den....

Första ankringsplatsen efter inklarering blev en vik vi ofta låg i förra året. Nu hade tavernan knappt öppnat, innehavaren berättade att de nyss haft snö??, och att våren var försenad. 

Svårt att tro för oss, som badat sen början av april, på den turkiska sidan, men hon visade bilder!

Nu såg det ganska ok ut, tyckte vi, och lite Retsina fick vi också!

Efter det fortsatte vi till Plomarion,som är ozons förlovade hemvist här i Grekland, eller i varje fall på Lesbos. Det ska finnas fyra destillerier, ibland när vi promenerar i gränderna kommer den karaktäristiska doften genom luften. 

Plomarion är lite bedagat, charmigt, trevligt. Vi träffade två snälla danskar, som bor här, och som lånade oss sin tvättmaskin. Det fanns inget laundry i byn, hotellen och pensionaten körde tvätten till Mytelini. 

Utsikten från sittbrunnen är inte helt fel!

Hamnen är en liten fiskehamn, till igår var vi enda segelbåten. Vi samsas med några högljudda gäss, några ankor, de traditionella katterna, hundar och åsnor. En och annan häst, som det finns många av i trakten. 

Danskarna berättade att det ibland var en hästfestival, med välsignelse av varje häst i kyrkan. Hästarna var med, framför allt i samband med prisutdelningen till bästa hästen. Då fick både ägaren och hästen Ozo! Enligt dem var hästarna också med inne på tavernan!

Avvalik arkipelagen

Visst hittade vi vårt hamam! 

Vi var i Bademli Limani några dagar, en avsomnad trakt med en smått förfallen by någon kilometer bort. 

Dit promenerade vi, och tack och lov fanns det jordgubbar!

Sen blev det ny jolletur, för att leta varma källor. Den största var byggd med riktiga stenväggar runt, som ett taklöst hus. Där var inte vattenflödet så stort, så vattnet var inte aptitligt att bada i - men väldigt varmt!

En bit bort hittade vi flera källor, och en hade en trevlig stenmur runt, det blev ett lagom badkar åt oss. 

Av med kläderna, och i! Varmt, sandpeeling, underbar utsikt! 

Så småningom insåg vi att även någon mer hade viss utsikt, ett huvud syntes ovanför buskarna,

uppe på strandbrinken. När jag försökte kommunicera, försvann det kvickt som sjutton!

Men, det åkte på lite kläder också....

Nu har vi varit runt Ayvalik ett tag, det är en väldigt fin arkipelag, blandat med några trevliga städer. 

Häromdagen ankrade vi i Poroselene, en folktom vik, bara en gammal fiskestuga.

I pilotboken finns en berättelse om en fiskare, som hittade en skadad delfin. Ett av barnen tog hand om delfinen, och de blev givetvis vänner. 

Delfinen kom när barnet ropade, och bar barnet på ryggen dit det önskade. 

Visst är det en söt historia, sann eller ej!

Nu ligger vi i Kumru Buku, nedanför höjden Canak Tepe. Det är en 124 meter hög basalt platå, krönt av några restauranger. I folklore historien talas det om platsen som "The Devils Table", där Satan åt, drack och hade roligt. 

Dit upp skulle vi,bestämde vi efter dagens frukost. Vi började gå efter anvisningar av en man vi mött, men det blev några kilometer åt fel håll. 

Så småningom hittade vi en ravinliknande stig upp, och fick en välförtjänt öl på toppen!

Långt där nere, syns Lira, som en liten vit prick!

Candarli!

Det är hårda tider för oss klimatflyktingar! 

Temperaturen har tillfälligt sjunkit, det har till och med varit lite åska och regn....  jag badar likt en viking varje dag, men herr T har bara fått saltvatten runt sin lekamen en enda gång i år. 

Det tänkte vi råda bot på om några dagar, för det finns en ankarplats omgärdad av varma källor en bit bort. I pilotboken beskrivs det som ett mellanting mellan bubbelbad och hamam, vi får väl se!

Just nu är vi i Candarli, en mycket oturistig stad, med tre minareter och en gammal borg. 

Det som fått oss att ankra utanför små samhällen sista tiden, är att jordgubbssäsongen är i sitt esse här just nu. 

Vi äter jordgubbar varje dag, otroligt goda dessutom!

Ett glas bubbel passar ju dessutom till allt!