Mera Finike!

Under den sista veckan jag är här nere, innan arbetslivet börjar igen, passade vi på att hyra bil ihop med Kerstin och Paul, som ligger här med Kerpa. 

Vi har stött på varann under seglingen hit, på lite olika ställen. 

Nu gjorde vi verkligen en heldag!

Trakterna häromkring, Lyciens kust, vimlar av antika lämningar, många fler än vad vi orkade med. 

Först gick vi länge i Arykanda, en antik stad, högt belägen på en klippa. Amfiteatrar, hamam, tempel, allt inramat av fin skog. 

Efter det åkte vi vidare mot Myra, där det både finns gamla klippgravar, mer amfiteatrar, och både läskiga och fina ansikten uthuggna i sten. 

Imponerande porträtt!

Klippgravarna i Myra

Myras stora amfiteater!

En snabb lunch hann vi med, och även en titt på basilikan som Saint Nicolaus härstammar från, jultomten alltså! 

Thomas var intresserad av den, vi andra mer sugna på glass!

Nästa anhalt Phaselis, ett mycket vackert område nere vid havet. Där pausade vi med en välförtjänt öl, och doppade fötterna i havet. 

Bland träden fanns en vacker akvedukt.

Små, söta mini-cyklamen växte vilt på många ställen.

Sista anhalten för dagen var det brinnande berget, Cirali.

Vi kom dit strax innan det började mörkna, och fick gå/klättra någon kilometer för att komma fram. 

Inte helt lätt vandring, branta och höga kalkstenar, desto svårare var det att komma ner senare...

Tur att telefonen har bra ficklampa!

Ett ständigt pågående naturfenomen, med någon form av gas som kommer direkt ur berget. 

Effektfullt och vackert.

På hemvägen fyllde vi bagaget med allt vi ville handla på en stor supermarket, det gäller att passa på när man slipper bära så långt!

Alla övervintrare har haft stormöte, och ett digert veckoprogram finns med massa olika innehåll. 

The porthole har pubkvällar med dart och prat. På samma ställe är det yoga, datakurs, turkiska, för kvinnor "stitch and bitch", kaffemorgnar, söndagar med först kaffe o kaka, alla intäkter går till hundarna,  och senare barbecue till långt inpå kvällen. 

Alla måndagar, onsdagar och fredagar är det sändning på kanal 69, vhf-nätet, med mer information, frågor och allmänt snack. 

Thomas lär inte bli understimulerad här i vinter!

Finike!

Så ligger vi då vid vår vinterbrygga, och båtlivet har tagit sig lite andra former. 

Men, innan vi kom hit, sög vi ut det mesta av trakterna runt Kekova, Woodhouse bay, Kale Köy och Gökkaya Limani. 

Många trevliga ankarplatser, ibland med små byar intill. 

På flera ställen fanns färskvattenkällor, som gjorde ytvattnet betydligt kallare än en liten bit ner. 

Här är Kale, med borgen längst upp. 

Nästan uppe, med härlig utsikt åt alla håll. 

Kan ni se Lira långt där nere? Vi ser pyttesmå ut, vilket vi i och för sig är i många hamnar och ute på havet, men just här ankrar vi ihop med turkiska gulets, ganska stora turistbåtar med många gäster på varje.

De här trakterna har varit hårt drabbade av jordbävningar, även om det är längesedan nu. 

Däremot är det massor av rester kvar av detta, på ön Kekova finns en sjunken stad, som går att se från vattenytan, i alla fall med lite fantasi.....

Vi åkte sakta med dingen, tittandes ner i vattnet, och försökte förstå vad vi såg.

På andra sidan Kekova roads, i Kale, sticker resterna av en sarkofag upp ur vattnet.

Finike stad är en trivsam historia. Vi har varit här i en och en halv vecka nu, och trivs gott. 

Cyklar runt, får punkteringar, hittar hjälp att laga allt från det, till bra segelmakare, som ska fixa till lite sömmar (och en lite större grej, som vi lyckades åstadkomma i en gipp). 

En av travarna i masten brast, och givetvis följde seglet med på den övningen. 

Nu har vi intensiva diskussioner med steelmannen, som ska göra en ställning för solceller i aktern. 

Som tur är kan han viss tyska, vi tar oss stapplande framåt. 

Vår brygga, en av tre, alla fyllda med cyklar, lite parabolantenner, slangar och annan diverse bråte. 

Vi ligger en bra bit ut, med morgonsol i sittbrunnen. 

Förnämligt nog kan man gå ut genom en grind, och hoppa i havet på andra sidan piren. 

Stor stege och trappa dit ner, till detta härliga salta - och fortfarande varma vatten. 

Vår dusch, toalett och laundry. Mycket välfungerande, rent och snyggt!

Laundryn sköts av en turkisk gumma, som med möda kan förstå vad som ska göras. 

Men, vilket härligt leende, då gör det inte så mycket att det finns andra kommunikationsproblemem.

Givetvis finns också här hamnhundar. Denna sötnos har dock bara tre ben, men är go och kelsjuk var gång men passerar. Sen finns det några till, 2-3 stycken. En dag på stan, undrade vi över en hund som strök runt oss hela tiden. När vi kom hem till marinan igen, insåg vi att det var hamnvakten, som hade lite koll på oss!

På samma sätt som i Grekland, sköts hundarna noga om, med både mat och sjukvård. 

Mera Turkiet!

Nu har vi verkligen slappat några veckor! Mycket sakta har vi seglat ner mot Göcek, och den senaste veckan enbart i denna vackra bukt, med otaliga ankarställen, restaurangbryggor, vikar!

Innan detta stannade vi till utanför floden som leder upp till Dalyan.

Där finns ett stort floddelta, med massor av vindlande vägar genom vassen. Det var inte tillåtet att ta sin egen dinge upp där, och det var nog ganska bra, för det hade varit lätt att åka vilse.

Efter lite diskussion med en turistskeppare, fick vi en tur uppför deltat. Han var väldigt trevlig, och berättade mycket om området, där han själv också bodde.

Vi kom till den gamla staden Caunos, med imponerande ruiner av hamam, teater och kyrka. 

Lite svårt att se att detta varit ett hamam, eller hur?

Utsikt över deltat. En av anledningarna till att man inte fick åka där på egen hand, var mängden av sköldpaddor, som de värnade mycket om. De båtar som fanns, hade skydd 

 runt sina propellrar för att inte kunna skada någon padda. 

På sandrevet alldeles utanför inloppet till deltat, fick inga människor vistas under kvällen och natten, eftersom det var en äggläggningsplats för paddorna. 

Greenpeace hade gjort ett stort jobb med att förhindra hotellbyggen, strandparasoll och annat, på hela stranden, som verkligen var lång. 

Längst bort fanns till och med ett sköldpaddssjukhus!

Klippgravar strax ovanför Dalyan!

Vår skeppare pratade med några fiskare, och två blåkloade krabbor hamnade i vår gryta senare på kvällen. 

De smakade inte riktigt som våra fantastiska västkustkrabbor, men gott var det ändå!

Sen firade vi min födelsedag!

Vi började med en omgång på ett hamam, med en helt fantastisk massage efteråt!

Sen seglade vi ut till en fin restaurang, som Thomas hittat. 

Efter bad och bubbel, blev det en middag där!

Själva köket ser kanske inte så imponerande ut, men så gott det var!

Mängder av människor som var där för att äta, otroligt att de får till det med så primitiva omständigheter.

Dagen efter hittade vi denna fräsande typ när vi var ute på promenad!

Turkiet!

Nu har vi börjat ta till oss Turkiet, på lite olika sätt. 

Vi har legat i Marmaris, fått en helt ny toatank gjord, och den gamla korroderade är ett minne blott. 

Den nya är i plast, med mångårig garanti, hoppas det stämmer....

Dessutom har vi ett nytt förstag, det gamla hade passerat 25.000 sjömil, och vi vill gärna ha riggen kvar, så nu klarar vi oss ett tag igen. 

M2 rigg i Marmaris var mycket effektiva. De kom som en svärm på morgonen, var högt och lågt i riggen, och efter 3-4 timmar var allt på plats igen, utan att vi behövde rigga av. 

Jag blir lite lätt stressad av så många människor ombord samtidigt, så min uppgift var enklare ärenden iland under tiden. Som till exempel handla mat....

En inte helt enkel uppgift i hettan, hjärnan slutar på något sätt fungera när värmen är över 35 grader, i alla fall för mig. 

Efter dessa övningar blev det ankarvikar igen, och i förrgår hade vi en trist nattlig övning. 

Det blåste skjortan, och mitt i natten draggade vi också, många hade gjort det innan. 

Tyvärr råkade i blåsten och mörkret en tamp trassla sig ner i ankarvinchen, så till slut fick vi vare sig upp eller ner ankaret. 

Vinden ven, allt var kolsvart, massa ankarbåtar överallt, svårt hålla båten stilla....

Thomas låg upp och ner i ankarboxen, och till slut fick han loss trasslet. Vi ankrade om, satt ankarvakt några timmar till, och sen lugnade allt ner sig.

Dagen därpå var vi kvar, vilade, pratade med åsnorna på stranden...

Nu har vi seglat vidare till Buzdoron, sitter på taverna med lokal Efes.

Symi!

Kymigt. Det är väl ändå ett ganska knepigt ord, men ungefär så har jag mått senaste fyra dagarna. Som en blandning av sjösjuka ( vilket jag inte blir), och bakfull, omöjligt, har varit helnykter. 

Trött, har i princip somnat stående, frusen, totalt ointresserad av mat (mycket konstigt, brukat tänka på lunchen direkt efter frukost). Ont i öronen?

Illamående, som en överkokt pasta i hela kroppen. Har inte lämnat båten på fyra dagar, men idag vågade vi oss in till en taverna, och ännu så länge sitter jag upp!

Senaste veckan, innan kymigheten, var Julia hos oss. Bara så härligt att se henne igen!

Hon flög till Kos, där vi återigen slogs av mängden människor på väg västerut. 

Allt känns lugnt och stilla, men de tålamodsprövas när de får vänta så länge på att komma vidare. 

Ihop med Julia seglade vi norröver igen, Kalymnos, Leros, Lipsi m fl. 

Många trevliga tavernabesök blev det förstås!

Härlig segling med kraftigt revade segel, ner mot Kos sista dagen.

Där väntade en härlig överraskning! Vi fick ett sms från Ulla och Ingemar, som var där en vecka med barn och barnbarn. 

Så kul att ses igen! Givetvis blev det drink ombord, och sen gemensamt tavernabesök. 

Nu väntarvi oss att få dem ombord i akterkojen, någon gång också!

En dag, när det blåste skjortan, tog mor och dotter bussen till Kalymnos huvudstad, mysig utflykt, och hisnande bussresa. De grekiska chaufförerna har inga problem med gaspedalen, precis, oavsett branterna utanför fönstret. 

Getterna far som tättingar åt alla håll, när de dånar fram, för att klara livhanken.

Kos stad var trots sitt rykte ganska mysig att vandra omkring i, här är en fontän, och resterna av en känd platan, som sägs varit 14 meter i omkrets. Det är en känd person som planterat, men just nu försvann namnet... får skylla på värmen, och kymigheten. 

Trodde inte riktigt att det kunde vara så hett, vi har mellan 30-36 inne i båten nu på nätterna.

Puh!!!

Leros!

Efter nästan en vecka i Phytagoria, seglade vi så småningom mot sydväst. 

Hittade den ena fina ankringsviken efter den andra, ofta ganska ensamma. 

Vi har vinkat hejdå till Hendrik och Barbara för denna gången, hoppas att vi möts igen.

Den mysiga staden Phytagoria, med många charmiga gator och gränder. Dessutom en förträfflig ankringsvik alldeles intill!

Vi klarar inte smutsiga stadskajer längre, det är så varmt, att vi känner oss som svetthögar hela tiden, och måste kunna hoppa i vattnet.

Phytagoria har givetvis fått sitt namn efter den klipske Phytagorias, som också står staty på hamnpiren.

Alla har vi slagits med hans triangel i skolan.  

Utanför ligger vi ankrade.

En tidig morgon kom en  stor gummibåt, med ca 40-50 flyktingar ombord, in i hamnen. De var glada, gjorde segergester, alla hade flytväst, och de hade placerat sig så i båten att alla män satt på kanterna, kvinnorna och barnen i mitten. Allt var konstigt nog lugnt och stilla, mitt i all tragik.

De fick hjälp vidare på sin resa, som var långtifrån slut.

Det är en väldigt speciell känsla, att själv vara här bara för njutning och nöje, medan andra flyr för sitt liv. Inte helt bekvämt. 

En annan morgon låg vi i en långsmal vik, där fåraherden släppte ut ett stort antal getter längst uppe på krönet. Många, många hade bjällror runt halsen, och när de rusade och skuttade ner mot stranden

var det en härlig syn! Jorden rök runt dem, och de var hur många som helst. 

Ett ungt par som övernattat på stranden tog det säkra före det osäkra, och gick ut i vattnet!

Själva fick vi en snabb känsla av Lejonkungen, ni vet där hjorden kommer rusande mot honom!

Men den här hjorden lät betydligt bättre, som mängder av vindspel!

Det var som att befinna sig många, många tusen år tillbaka i tiden. 

Dagen efter var det dags för nästa övning med djur. 

Vi seglar söderöver, ner mot Patmos, när vi får se något konstigt i vattnet. 

När vi kommer närmre, ser vi att det är en fågel, som är helt uttröttad. 

Vår tanke är att det är en ung rovfågel, som inte klarar att lyfta från vattenytan. 

Snabbt inleder vi en räddningsaktion, som består av att jag försöker få upp fågeln i en spann. 

Efter lite om och men, och med visst motstånd från fågeln själv, lyckas jag. 

Men, när han väl är ombord, ser vi att vi har räddat en skrake!

Det är ju inte så att det finns för få skrakar på vår jord!

Vår Krake. 

Om ni visste hur ofta denna fågel bajsar! Den var helt slut, men efter ett tag kvicknade bajsmaskinen till, och började kravla omkring i sittbrunnen. 

Vi hade helt olika åsikter om vad vi skulle göra med honom. Det framgår tydligt att det är skillnad på människor som vuxit upp på landet gentemot vuxit upp i stad. 

När Thomas började prata om veterinär, trodde jag han skämtade. Det gjorde han inte.

Till slut blev det i alla fall en ömsint transport och ett kärleksfullt avsked på en öde liten sandstrand. 

Nu sitter vi på en myggrik taverna på södra Leros. Imorgon tar vi oss ner mot Kos, för på tisdag kommer Julia ombord!

Det ska bli härligt att ha henne med igen!

Samos!

Fem dygn stilla i en vik. Vi börjar tro att det snart växer saker i vår kätting. 

Vi har hittat ett helt underbart ställe, på sydvästra Samos, där till och med internet når ut i viken. 

Sibina, med Hendrik och Barbara ligger en liten bit bort, och framåt kvällen samlas vi till mat, dryck, tavernabesök, eller många roliga historier i varandras sittbrunnar. 

För några dagar sedan, när vi fortfarande var kvar på Khios, tog vi Lira till en supermarket, medan Hendrik var kvar i viken och jobbade. 

Det blev en härlig segling, speciellt för Barbara, som inte seglat enskrovsbåt på flera år. 

Den här lilla damen vaktade inloppet till vår favoritö, strax öst om Khios. 

En dag var vi på utflykt, det gäller ju att roa sig så gott man kan. På muren  runt en gammal kyrka, på en liten ö som faktiskt hade hela tre kyrkor, och ingenting annat, dukade vi upp vår lunch!

Kvällsutsikt från en favorit, piren på vår ö, öst om Khios.

Khios!

Liten idyllisk ö, strax ost om Khios, Oinousson. Underbar ankarvik med kristallklart vatten. 

Varmt, och ganska lite vind. 

Den luft som kommer, känns som om den kommer direkt från en varm hårtork.

Vi kom hit igår, tillsammans med Sibina, en 38 fots katamaran, och Henrik och Barbara. 

Vi har seglat ihop sedan vi sågs på Limnos, och haft många härliga kvällar tillsammans, antingen på någon taverna, eller i varandras båtar. 

Ofta ligger vi stilla flera dagar, det är helt enkelt för varmt för att röra så mycket på sig. 

När solen gått ner, klarar vi att äta middag!

Just nu oroas vi över den politiska krisen i Turkiet, där vi tänkt vara i vinter. 

Det känns mindre och mindre intressant att stanna där, men vi har heller inget alternativ för närvarande.

Så vi försöker ha koll på vad som händer, och får försöka komma till något slags beslut så småningom.

 

Under tiden promenerar vi omkring, letar skugga, åker jolle och ibland seglar lite grann!

Limnos!

Till slut kom vi alltså hit! 

Kanonsegling hela vägen, vi ankrade till slut i huvudstaden Mirini. 

Efter någon dag gick vi in till stadskajen, och där drabbades vi återigen av katamaransmittan....

Vi mötte Barbara och Henrik från Borkum, och hade trevligt tillsammans ett tag. 

Trevlig var också deras båt, en Lagoon 38. 

Tyvärr blev både Thomas och jag lite för förälskade i denna båt, det var nästan så att vi skämdes när vi kröp ner i Lira senare på kvällen!

Thomas har till och med börjat planera var han ska ha olika saker - det bådar illa!

Barbara och Henrik på sin fina båt!

Själva staden var också trevlig, med sitt fort på en hög klippa strax ovanför. 

Gamla murar fanns det gott om, men allt var ganska förfallet.

Vi fortsatte efter några dagar längre söderut, och låg för ankar på flera fina ställen. 

Men, så kom en ny omgång meltemin, av det kraftigare slaget. 

Därför har vi nu tagit oss in i en stor vik, där ett enormt sjöslag, Gallipoli, förlorades av engelsmännen i början av nittonhundratalet. 

Den största kyrkogården, med engelska gravar, ligger en bit öster om Mourdres, där vi nu ligger för kaj. 

Återigen en liten avsomnad by, det är vi och en segelbåt till. 

Ganska skönt, och med lite tillgång till internet kan vi försöka hitta en lucka i vädret, och ta oss ner till Lesbos om några dagar. 

Vi försöker hitta en person som kan hjälpa oss att svetsa rostfritt. Den ganska nya toatank som vi installerade innan vi lämnade Sverige, visar sig tyvärr läcka. 

Trist, och äckligt jobb!

Men, i väntan på det har vi det härligt. Grillar god mat om kvällarna, när temperaturen sjunker så pass mycket att det känns i i intressant att äta. 

Badar många, många gånger. Vattnet svalkar, i alla fall efter ett tag. 

Porto Koufo

Till slut släppte vi taget om de västra Sporaderna, efter några dagar i naturhamn. 

Innan dess blev jag väldigt förälskad i Skopelos stad, vandrade runt där en hel del, många, många smala gränder i den gamla delen, med mycket blommor. 

Grekerna är väldigt duktiga på att smycka de smala prång de har, och att vattna....

Sista kvällen hittade vi en helt magisk taverna, med ljuvlig utsikt över havet åt flera håll. 

Sen siktade vi på det mittersta av de "fingrar", som sticker ut i havet öster om Tessaloniki. 

Det finger som är längst åt ost, är helt förbjudet för allt av kvinnligt kön. Jag får komma en sjömil därifrån, inte närmre. Hela den halvön är översållad av kloster med munkar, och de har funnits där sedan mycket länge. Munkarna är från alla världsreligioner.

I Porto Koufo är det en naturlig stor lagun, med många ankarbåtar, och en lite avsomnad by. 

En suverän fiskaffär fanns det, med underbar tonfisk som hamnade på grillen. Som vanligt var vår egen krok ren och fin....

Kolla vattentemperaturen!

Givetvis är det ganska så varmt dagtid också, men det riktigt fräser när vi hoppar i!

Efter några dagar satsade vi, med hjälp av tre olika väderprognoser, på en nattsegling till Limnos. 

Det slutade snöpligt med att vi sex timmar senare var tillbaka på samma ställe! 

Då hade vi bottenrevat allt, vinden bara ökade, vågorna också - givetvis, allt från fel håll. 

När sen vår topplanterna för segling gav upp, gjorde vi det också!

På något sätt känner vi igen det här.....

Men, det var skönt att ankra i lä, och se ett magnifikt åskväder lite på avstånd, hade vi envisats och fortsatt, hade det inte varit så kul!

Nu har vi lagat lanternan, mastklättrar och fixat med hjälp av lödning. Dessutom vaxat massor...

Imorgon tror vi att vi seglar till Limnos!