Där blev vi i två dagar, fastknåpade mellan två bojar, som vi senare förstod egentligen hade samma ursprung på den osynliga botten. Förutom några hemmabåtar, låg en fransman där, och han hade lyckats hitta två bojar som inte hängde ihop. Vitsen med dessa bojar i denna lilla hamn, var att hänga mellan dem, utan möjlighet till svaj, och givetvis då inte krocka med någon annan.
Senare kom en spanjor, som bara hittade en boj, och snabbt slutade leta efter någon mera. Både vi, och framförallt fransmannen var bekymrade, för han var alltför obekymrad och alltför nära. Första dan gick det bra, vi fastnade i vårt nät av linor och låg still, men spanjoren blev till slut tvungen att göra något, dvs flytta lite på sig. Det är intressanta maktkamper som uppstår i hamnar, med små, mer eller mindre diskreta pekpinnar.
Cudillero är en liten stad/by, som slingrar sig i en ravin. Där fanns gott om barer och krogar, och flera ciderior, där vi prövade lokal cider. Den hälls från hög höjd, (så långt upp kyparen når), ner i glaset - om han lyckas träffa det, ca en deciliter åt gången. Allt för att få bort surheten ur brygden, tror vi!
Efter två dagar vaknar vi till blå himmel, och startar raskt motorn, för att ta oss vidare. Vind finns därute enligt gribfil, men ingen där vi är. Däremot återigen dimma. Alla våra tricks - gå långt ut, gå nära kusten, skiter sig rejält, trots att Thomas i vissa stunder var beredd att segla över halva Biscaya igen. Dessutom återkom flugorna....
Det enda roliga idag har varit stora mängder med små, söta krabbor, som simmar mitt ute i havet. Stundtals så många att det säkert gått att fånga med håv. Krabbsoppa, någon?
Nu är vi i alla fall i Ria de Ribadeo. Där tror vi att vi stannar tills dimman försvinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar